Fredrikas Upptåg

var snall och klaga ejpa min vithet.. jag kan faktiskt meddela att jag har ett mkt tydligt marke efter klockan, sa brunare an innan ar jag alla fall.. men sager la ej sa mkt i mitt fall...

Ana ringde precis och frågade om jag vill med på bio. Jag borde spara mina slantar men å andra sidan inte. Kan leva på jordgubbar och flingerna hasse och elena köper åt mig resten av månden och ha kul för slantarna istället tycker jag. Dessutom har jag ju sovmorgon imorn. Så så får det bli ! Alice i underlandet på spanska !

Vid sextiden ikväll trampade vi iväg till Grajera, som är som ett friluftsområde (?) ca 5 km utanför staden. Det finns parker, sjön som jag visat innan, picknickbord, lekparker osv. Vi satte oss på en gräsmatta där vi hade den vackra utsikten ni kan se under. Vi åt lite frukt och ines sprang runt bland alla andra barn. Jag blev tydligen ines mamma för en stund där, hasse orkade tydligen ej förklara.. hmm okej, vackert par vi utgör... på hemvägen skulle vi cykla förbi apoteket vid Alcampo för att handla ines mjölk, och precis då började det spöregna. Vi väntade ut det värsta men fick ändå cykla hem i regn. En helvändning där från 28 grader och sol till spöregn. Så kan det gå. Nu är jag alla fall riktkigt skönt trött i hela kroppen och sitter här och avnjuter jordgubbar doppade i choklad. Min utsökta ide om att lägga alla på tallrikar för att stelna var dock ej så utsökt. Halva chokladen sitter fast stenhårt på tallriken nu.. Orkar ej hemta sked för att skrapa heller.. Kanske bäst så ändå..

Idag är det precis ett år sedan våran älskade mormor Britten gick bort. 365 dagar varav ingen har passerat utan att jag tänkt på henne. Oftast försöker jag direkt tänka på något annat, för det är fortfrarande så himla svårt. Tårarna rinner när jag skriver detta, och det tar emot att vara så personlig.  Nedanför har jag klistrat in ett reportage som jag gjorde om mormor i ettan på gymnasiet. Jag ogillar starkt att andra personer läser sånna saker som jag skrivit, men alla bör veta vilken underbar människa min mormor var. Det är hon värd. Så detta är till henne.

Britt Wannerberg, 65, har levt ett tufft liv. På grund av sina rörelsefunktionshinder och andra handikapp blev hon för snart 25 år sedan sjukskriven. Hon är rörelsehindrad men har även stora problem med balansen och ögonen. Trots detta ser hos sig själv aldrig som ett offer, utan strider istället för andra i samma situation.

Jag ringer på dörren som jag har gjort så många gånger förr. Efter en stund hör jag ett litet klick och dörren öppnas. En bit bort står min mormor med en fjärrkontroll i handen. Jag vet sedan länge att det är knapp nummer fem som öppnar dörren.
Jag omringas av den välbekanta doften, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det är inte vällukten av nybakta bullar, precis tagna ur ugnen som jag föreställer mig att det doftar hos andras mormödrar. Min mormor är trots allt inte som alla andra. Hon har inte möjligheten att baka nybakta bullar till mig och sina 12 andra barnbarn, men det kompenserar hon på andra sätt.
När vi går in till köket lyser solen inte starkt som den gör utanför, för gardinerna och persiennerna är nerdragna för att ljuset är för starkt för hennes ögon. Istället lyser det från stearinljus lite här och var. Många av ljusstakarna är gjorda av mig själv eller mina syskon.
Hon ursäktar att vi blev lite sena, men det hade uppstått några oförutsatta situationer tidigare på morgonen.
”Det är det som är den största skillnaden mellan mig och andra människor, ” säger hon och fortsätter ”Jag är helt beroende av andra människor och då blir det lätt missförstånd och komplikationer.”

Britt Wannerberg har tidigare jobbat med teknik och har ett brinnande intresse för det. Hon visar och berättar glatt om de tekniska hjälpmedel som hon själv använder dagligen. Först får jag se datorn. På utsidan ser den helt vanlig ut, men den har ett inbyggt röststyrningsprogram och en ”Jaws”. Det är en talsyntes som läser allt viktigt innehåll i datorn. Vi går sedan vidare till hennes ”Daisyspelare”. Hon förklarar att det är en alldeles speciell spelare för talböcker som handikappade får låna.
Till sist får jag se hennes mobil, som också ser helt normal ut, men till min förvåning börjar prata när hon öppnar den. ”Nu kan jag äntligen skicka SMS som ni ungdomar håller på med” ler hon. Man får självklart inte heller glömma hennes Permobil. Hon förklarar att den är en viktig del i hennes liv eftersom med den kan hon känna sig självständig och göra saker på egen hand.
Jag minns själv alla de gånger jag suttit i den när jag var liten och dragit i alla spakar och tutat på tutan.

Vi sätter oss vi bordet igen och jag känner känslan av den mjuka, lurviga stolen jag sitter på. Min mormor gillar nämligen mjuka saker och har därför slagit in nästan allt med mjuka kuddar eller fårskinnsplädar.
När jag frågar henne hur hennes liv skiljer sig från andras berättar hon att den största skillnaden är att hon är beroende av andra människor, främst sina assistenter. Därefter kommer bemötandet från andra människor i hennes omgivning. Hon förklarar att det inte är några som helst problem med människor som känner henne eftersom de ser människan Britt i stället för handikappet som utomstående personer ofta gör. Jag blir själv chockad när hon berättar att vissa människor talar högre, närstan skriker åt henne, medans andra, till exempel i affären, ger växelpengarna till assistenten istället för till henne även fast hon har betalat. ”Folk antar att man har nått fel i huvudet bara för att man sitter i rullstol” säger hon och skakar på huvudet. I såna situationer gäller det att inte bli sårad, säger hon. ”Det viktigaste är att man aldrig ser sig själv som ett offer, för då kommer andra också att göra det.”

På sin fritid är Britt mycket aktiv. Hon är ordförande i bostadsföreningen och engagerad i handikappföreningar och kämpar mycket för deras rättigheter. Det är inte mycket man kan göra som enskild person för att förändra världen, säger hon, men det gäller att ha rätt attityd ändå. De små sakerna man kan göra, till exempel att få material inlästa för dem som inte kan läsa själv, är små steg på väg i rätt riktning i alla fall.
Hon berättar att utvecklingen går framåt, men att det går sakta. 1994 kom en ny lag; LSS, Lagen om rätt till Stöd och Service. Den ger handikappade rätten att ha assistenter i hemmet, men eftersom det var en helt ny yrkesgrupp som bildades har utvecklingen skyndat långsamt. Hon förklarar att det hela går till på det sättet att någon i kommunen bestämmer hur många timmar man har rätt till assistent i veckan, hon har själv 30 timmar uppdelat på 3-4 assistenter. Man kan om man vill överklaga det beslutet i Länsrätten om man vill. Hon tycker att systemet med assistenter oftast funkar väldigt bra, men har stött på några dåliga exempel. För inte så länge sedan var det en assistens som stal pengar från henne, vilket hon fann enormt kränkande eftersom det pågick i hennes egna hem. Hon säger att det är viktigt att assistenterna förstår att det är hennes hem och de inte kan göra saker som de gör i sitt egne hem, utan på hennes sätt. Det hela bygger på tillit och personkemi.

Hon bjuder på fika och strosar lugnt runt i köket. Hon berättar sedan att i hennes situation måste man glädja sig åt de små sakerna i vardagen. För min mormor är de hennes tre barn, vi barnbarn och de sakerna som hon fortfarande kan göra, till exempel att någon gång ibland gå på konsert, fotografera eller skriva med hjälp av sin dator. ”Som sagt, allt handlar om attityd, om det är någonting jag vill ser jag till att fixa så att jag kan göra det. Ingenting är omöjligt, inte ens när man är rullstolsburen!”

Det är så att Elena for till Belgien igårkväll, utan Ines och mig denna gången. Jag kunde ej vara nöjdare kan jag säga. Brygge är ingen stad jag strävar efter att återvända till om man säger så.. Men alla fall så ska hon vara borta ända tills på tisdag så vi har det 100 % svenskt hemma hos dem nu. Köttbullar och potatismos till lunch osv..

Efter lunchen alla fall åkte vi de 30 metrarna till affären (anledningen till att vi tog bilen var att hasse skulle köra hem mig därefter med all mat..) Massa mat inhandlades, mest hem till dem men alla fall. Ines satt nöjd i vagnen hela tiden och pillade med alla grejer.

Nu är jag hemma och funderar starkt på att gå ut på en promenad. Solen skiner nu åter igen efter en regnig morgon, och det skulle kännas så himla mycket bättre att spendera hela kvällen framför datorn med filmer osv om jag hade gjort nått nyttigt innan.. Så så får det nog bli !

Ännu en solig dag som spenderades vid poolen. Självklart har vi ej badat, men mysigt var det ändå. Busungen krängde på sig min jacka och gick sedan iväg med den. Den passade ju nästan bra, är ju en kort modell för mig och blev som en kappa för henne :P Att det ska vara så kul att gå iväg med saker dock. Var det inte jackan så var det påsen med leksaker, min mobil eller mina nycklar. Nått måste man väl roa sig med antar jag. Solglasögonen är dock hennes favvo. Alltid ska hon försöka ta dem, när man minst anar oxå som vi ser på en bild här ovan...

Idag bestämde vi tänkte jag skriva, men det är ju faktiskt jag som bestämmer och busfia som tvingas hänga med, att vi skulle äta vårt lilla mellanmål vid poolen och ha lite picknik. Det verkade alla fall som att mitt beslut gillades och vi satt länge och mös/myste i solen och åt god melon och lite annat. Solskyddsfaktor 50 på för busfröt, ändå har hon brunare händer än mig trotts att mina händer är det ända som fått färg :S När vi var klara tog hon vårt pick och pack och gick som ni ser på bilden längst ner till vänster :P

Nej där lurade jag er allt. Det är nämligen 25 grader och sol här idag, men när jag kom till parken här utanför så var hela gräsmattan vit ! Men inte av snö då utan massa tussar som flög runt i luften. Var omöjligt att andas för de bara åkte in över allt :S

Sötan, har alltid fötterna korsade, när hon äter, sover, chillar ^^

Idag har jag varit duktig och uträttat lite ärenden som man brukar säga. Jag var nämligen och köpte mina bussbiljetter till och från madrid. (De kostade 40 euro om det skulle vara så att någon av mina läsare känner att de jättegärna vill betrala för dem...) Sedan gick jag och handlade lite, det blev en påse sallad, körsbärstomater, majs och två tvåliterscola-light :P Kändes lite sådär att handla nyttig sallad osv när jag sedan konkade på så mycket cola oxå. Men till mitt försvar så fanns det bara tvåpack kvar, och dessutom så var den billigare så :P Varför inte, nu slipper jag ju köpa nästa vecka istället eftersom en 2 liters flaska brukar räcka bra en vecka alla fall.

Nu sitter jag här, nästan mätt men alla fall belåten för jag kollar på min nya besatthet - fisica o quimica som det så fint heter. Är en spansk serie om en skola, där man får följa både lärarna och eleverna. Det började med att jag kollade på det nån eftermiddag efter jobbet förra veckan och sedan dess har jag ej åkt med hasse hem en enda gång, han åker vid halv fyra och det slutar fyra ju. Elena retar mig lagom mycket att jag är så fast. Väldigt töntigt kan det vara ibland men hur ska jag annars lära mig alla spanska svordomar? nää men skämt och sido, är väldigt lärorikt för mig att lyssna på så mkt spanska. Avsnitter är hela 1 h och 20 min långa så blir ju en hel del. Slår dock ej hemmafruarna som jag längat så mkt efter att se ikväll ^^