Fredrikas Upptåg

Idag är det precis ett år sedan våran älskade mormor Britten gick bort. 365 dagar varav ingen har passerat utan att jag tänkt på henne. Oftast försöker jag direkt tänka på något annat, för det är fortfrarande så himla svårt. Tårarna rinner när jag skriver detta, och det tar emot att vara så personlig.  Nedanför har jag klistrat in ett reportage som jag gjorde om mormor i ettan på gymnasiet. Jag ogillar starkt att andra personer läser sånna saker som jag skrivit, men alla bör veta vilken underbar människa min mormor var. Det är hon värd. Så detta är till henne.

Britt Wannerberg, 65, har levt ett tufft liv. På grund av sina rörelsefunktionshinder och andra handikapp blev hon för snart 25 år sedan sjukskriven. Hon är rörelsehindrad men har även stora problem med balansen och ögonen. Trots detta ser hos sig själv aldrig som ett offer, utan strider istället för andra i samma situation.

Jag ringer på dörren som jag har gjort så många gånger förr. Efter en stund hör jag ett litet klick och dörren öppnas. En bit bort står min mormor med en fjärrkontroll i handen. Jag vet sedan länge att det är knapp nummer fem som öppnar dörren.
Jag omringas av den välbekanta doften, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det är inte vällukten av nybakta bullar, precis tagna ur ugnen som jag föreställer mig att det doftar hos andras mormödrar. Min mormor är trots allt inte som alla andra. Hon har inte möjligheten att baka nybakta bullar till mig och sina 12 andra barnbarn, men det kompenserar hon på andra sätt.
När vi går in till köket lyser solen inte starkt som den gör utanför, för gardinerna och persiennerna är nerdragna för att ljuset är för starkt för hennes ögon. Istället lyser det från stearinljus lite här och var. Många av ljusstakarna är gjorda av mig själv eller mina syskon.
Hon ursäktar att vi blev lite sena, men det hade uppstått några oförutsatta situationer tidigare på morgonen.
”Det är det som är den största skillnaden mellan mig och andra människor, ” säger hon och fortsätter ”Jag är helt beroende av andra människor och då blir det lätt missförstånd och komplikationer.”

Britt Wannerberg har tidigare jobbat med teknik och har ett brinnande intresse för det. Hon visar och berättar glatt om de tekniska hjälpmedel som hon själv använder dagligen. Först får jag se datorn. På utsidan ser den helt vanlig ut, men den har ett inbyggt röststyrningsprogram och en ”Jaws”. Det är en talsyntes som läser allt viktigt innehåll i datorn. Vi går sedan vidare till hennes ”Daisyspelare”. Hon förklarar att det är en alldeles speciell spelare för talböcker som handikappade får låna.
Till sist får jag se hennes mobil, som också ser helt normal ut, men till min förvåning börjar prata när hon öppnar den. ”Nu kan jag äntligen skicka SMS som ni ungdomar håller på med” ler hon. Man får självklart inte heller glömma hennes Permobil. Hon förklarar att den är en viktig del i hennes liv eftersom med den kan hon känna sig självständig och göra saker på egen hand.
Jag minns själv alla de gånger jag suttit i den när jag var liten och dragit i alla spakar och tutat på tutan.

Vi sätter oss vi bordet igen och jag känner känslan av den mjuka, lurviga stolen jag sitter på. Min mormor gillar nämligen mjuka saker och har därför slagit in nästan allt med mjuka kuddar eller fårskinnsplädar.
När jag frågar henne hur hennes liv skiljer sig från andras berättar hon att den största skillnaden är att hon är beroende av andra människor, främst sina assistenter. Därefter kommer bemötandet från andra människor i hennes omgivning. Hon förklarar att det inte är några som helst problem med människor som känner henne eftersom de ser människan Britt i stället för handikappet som utomstående personer ofta gör. Jag blir själv chockad när hon berättar att vissa människor talar högre, närstan skriker åt henne, medans andra, till exempel i affären, ger växelpengarna till assistenten istället för till henne även fast hon har betalat. ”Folk antar att man har nått fel i huvudet bara för att man sitter i rullstol” säger hon och skakar på huvudet. I såna situationer gäller det att inte bli sårad, säger hon. ”Det viktigaste är att man aldrig ser sig själv som ett offer, för då kommer andra också att göra det.”

På sin fritid är Britt mycket aktiv. Hon är ordförande i bostadsföreningen och engagerad i handikappföreningar och kämpar mycket för deras rättigheter. Det är inte mycket man kan göra som enskild person för att förändra världen, säger hon, men det gäller att ha rätt attityd ändå. De små sakerna man kan göra, till exempel att få material inlästa för dem som inte kan läsa själv, är små steg på väg i rätt riktning i alla fall.
Hon berättar att utvecklingen går framåt, men att det går sakta. 1994 kom en ny lag; LSS, Lagen om rätt till Stöd och Service. Den ger handikappade rätten att ha assistenter i hemmet, men eftersom det var en helt ny yrkesgrupp som bildades har utvecklingen skyndat långsamt. Hon förklarar att det hela går till på det sättet att någon i kommunen bestämmer hur många timmar man har rätt till assistent i veckan, hon har själv 30 timmar uppdelat på 3-4 assistenter. Man kan om man vill överklaga det beslutet i Länsrätten om man vill. Hon tycker att systemet med assistenter oftast funkar väldigt bra, men har stött på några dåliga exempel. För inte så länge sedan var det en assistens som stal pengar från henne, vilket hon fann enormt kränkande eftersom det pågick i hennes egna hem. Hon säger att det är viktigt att assistenterna förstår att det är hennes hem och de inte kan göra saker som de gör i sitt egne hem, utan på hennes sätt. Det hela bygger på tillit och personkemi.

Hon bjuder på fika och strosar lugnt runt i köket. Hon berättar sedan att i hennes situation måste man glädja sig åt de små sakerna i vardagen. För min mormor är de hennes tre barn, vi barnbarn och de sakerna som hon fortfarande kan göra, till exempel att någon gång ibland gå på konsert, fotografera eller skriva med hjälp av sin dator. ”Som sagt, allt handlar om attityd, om det är någonting jag vill ser jag till att fixa så att jag kan göra det. Ingenting är omöjligt, inte ens när man är rullstolsburen!”